Det började med att jag hade rätt mycket sammandragningar under onsdagen när jag var på jobbet. Tänkte inte så mycket mer på det. Hämtade Didrik som vanligt på föris och vi promenerade hem. Kvällen suspenderades i soffan. Som tur var gick jag och la mig tidigt och somnade innan kl 22.
Kl 02:00 vaknade jag av att jag endera kissade på mig eller att det var vattnet som gick. Det kom inte jättemycket, men ändå så att det droppade på väg till toaletten. Gick och la mig igen, men kunde inte somna om. Googlade lite, men blev inte så mycket klokare. Efter ett litet tag kom det mer. Väckte Marcus och sa att jag trodde att vattnet hade gått. Vi var förvånansvärt lugna båda två. Jag ringde förlossningen och berättade vad som hade hänt och att han ligger i sätet. De bad oss komma in på en gång. Didriks farmor kom hit och var hos Didrik. Vid 4-tiden kom vi till förlossningen. Jag blev uppkopplad till en CTG-kurva. Fick ligga med den i ca 30 minuter. Hade några sammandragningar under den tiden. Kurvan såg jättebra ut, men det var inga värkar, bara sammandragningar. Efter ett litet tag kom en läkare in, den som bestämde att jag skulle skrapas efter missfallet förra sommaren. En fruktansvärt arrogant och okänslig man. Han undersökte mig, samtidigt som en barnmorska ruskade på magen. Enligt läkaren så läckte det inget fostervatten och livmodertappen var helt stängd och bakåtlutad, alltså inget på g. Enligt honom så var det slemproppen som hade lossnat. Så det var bara att åka hem igen. Vilket antiklimax, vi var så säkra på att vi skulle få träffa vår bebis. Jag började gråta på väg till bilen av besvikelse och av den arroganta läkarens bemötande. Men det var ju inget mer att göra än att åka hem.
Kl 02:00 vaknade jag av att jag endera kissade på mig eller att det var vattnet som gick. Det kom inte jättemycket, men ändå så att det droppade på väg till toaletten. Gick och la mig igen, men kunde inte somna om. Googlade lite, men blev inte så mycket klokare. Efter ett litet tag kom det mer. Väckte Marcus och sa att jag trodde att vattnet hade gått. Vi var förvånansvärt lugna båda två. Jag ringde förlossningen och berättade vad som hade hänt och att han ligger i sätet. De bad oss komma in på en gång. Didriks farmor kom hit och var hos Didrik. Vid 4-tiden kom vi till förlossningen. Jag blev uppkopplad till en CTG-kurva. Fick ligga med den i ca 30 minuter. Hade några sammandragningar under den tiden. Kurvan såg jättebra ut, men det var inga värkar, bara sammandragningar. Efter ett litet tag kom en läkare in, den som bestämde att jag skulle skrapas efter missfallet förra sommaren. En fruktansvärt arrogant och okänslig man. Han undersökte mig, samtidigt som en barnmorska ruskade på magen. Enligt läkaren så läckte det inget fostervatten och livmodertappen var helt stängd och bakåtlutad, alltså inget på g. Enligt honom så var det slemproppen som hade lossnat. Så det var bara att åka hem igen. Vilket antiklimax, vi var så säkra på att vi skulle få träffa vår bebis. Jag började gråta på väg till bilen av besvikelse och av den arroganta läkarens bemötande. Men det var ju inget mer att göra än att åka hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar