Igår, efter att ha haft pyttesmå blödningar som kommit och gått i tre dagar, så fick jag tid för ett VUL på Kvinnokliniken. Där konstaterades att jag har något som kallas en ofostrig graviditet. Det betyder att fostret med det lilla tickande hjärtat som jag såg i v. 6 har tillbakabildats och nu är livmodern tom.
Jag har på något sätt haft en "konstig" känsla hela graviditeten, varit jätteorolig att något sådant här ska hända, men när vi passerade v 12 så kunde jag andas ut lite. Men igår när läkaren sa att livmodern var tom så blev jag så klart chockad, men samtidigt så bekräftade han min värsta farhågor. Som tur var var Marcus med den här gången. Vi blev så klart jätteledsna båda två, tårarna forsade på oss båda. Det var mycket tårar igår, men vi försöker ändå tänka positivt. Idag känns det "bättre", försöker hålla mig sysselsatt, men så fort jag pratar om det eller skriver om det så kommer tårarna.
Jag kommer att få tabletter för att få ut det som fortfarande finns i livmodern. Jag har fått första tabletten idag, som avslutar gravidhormonbildningen, och kommer att vara inlagd på sjukhuset på torsdag och kommer då få tabletter som gör att min kropp förhoppningsvis stöter ut det som finns kvar av graviditeten. Gör den inte det så blir det skrapning. Så klart har jag läst massor om det här på Internet och jag förbereder mig på att torsdagen kommer bli en väldigt jobbig dag. Jag är dock glad att det inte är något foster som ska ut.
Jag är en väldigt positiv och rationell människa, så just nu tänker jag att bebisen aldrig hade kunnat vara frisk, att det var därför det här hände. Barnmorskan sa att det ofta är kromosomförändringar som gör att foster tillbakabildas. Och det hade kunnat vara tusen gånger värre. Vi har flera i vår omgivning som har förlorat sitt barn vid förlossningen, och det scenariot vill jag inte uppleva. Och vi har ju trots allt världens finaste och mest perfekta krabat i Didrik och det är något jag gläds enormt mycket åt nu.
Sen känner jag mig väldigt lurad av min kropp som inte har upptäckt det här tidigare, men samtidigt är jag glad att det inte upptäcktes ännu senare. Vi hade ju kunnat gått och trott att allt var jättebra ända till rutinultraljudet i v 18-20.
Just nu tar vi en dag i taget. Jag håller tummarna för att allt går bra på torsdag och att min kropp sen samarbetar, så tar vi nya tag sen. Som vi känner just nu vill vi försöka att bli gravida så snart som möjligt igen, kanske ändras det efter torsdagen. Men ett syskon till Didrik vill vi ha; när och om det blir så kan bara tiden utvisa.
Älskade Didrik, vad glad jag är över att vi har dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar