Efter att ha googlat alldeles för mycket på vad som skulle hända så hade jag förberett mig på mycket smärta, massa blod, ett utdraget förlopp eller att det inte skulle fungera alls och att jag skulle bli skrapad.
Trots denna uppladdning så kunde jag faktiskt sova ganska bra på natten. Men jag var väldigt orolig och ledsen på morgonen.
Vi kom till sjukhuset kl 8. Vi blev mottagna av en undersköterska och en sjuksköterska som var jättegulliga. De tröstade mig och förklarade precis vad som skulle hända. Vi fick ett efter rum med en säng, en fåtölj och TV. Kl 8:30 fick jag 4 tabletter Cytotec, 2 Alvedon och 2 Diklofenak. När jag väl hade fått tabletterna så släppte nervositeten och allt kändes mycket bättre. Vi tittade på tjej-TV hela förmiddagen och det hände inte så mycket, blödde knappt något. Förmiddagen gick väldigt fort.
Kl 12:45 fick jag 2 Cytotec till och 2 Alvedon och 1 Diklofenak. Efter de här tabletterna började det hända saker. Cytotec framkallar sammandragningar som gör att livmodern stöter ut det som finns där. Ganska snabbt gjorde sammandragningarna så ont att jag inte riktigt kunde ligga ner.
I samma veva kom en kurator som vi hade bokat möte med. Det var verkligen jätteskönt att prata med någon och jag fick verkligen förtroende för henne. Mer om samtalet med henne i ett annat inlägg.
Vid 14:45 började nästa arbetsskift, och in kom en supergullig barnmorska. Vi pratade ett tag och hon förklarade lite vad som hade hänt och hur vi skulle gå vidare under eftermiddagen/kvällen. Sammandragningarna blev bara värre och värre och vid 15:15 bad jag om mer smärtstillande. Barnmorskan sa att hon trodde att det skulle vara över om 30 minuter och att hon därför inte ville ge mig någon spruta som skulle decka mig i 4 timmar. När 30 minuter hade gått stod jag inte ut längre. Jag fick en 1/4-dels spruta av något smärtstillande och det verkade nästan på en gång. Jag kunde lägga mig ned och somnade nästan. Då helt plötsligt sprack hinnsäcken, vattnet gick, och smärtan försvann på en gång. Vilken befrielse! Smärtan går absolut att jämföra med att föda barn, enda skillnaden är att vi inte fick någon lön för mödan förutom att bli av med alla resterna av graviditeten, som iofs just då kändes som en jättebefrielse. Dock kom det inget blod, inga klumpar, och jag blödde inte speciellt mycket.
45 minuter senare kom två mycket sympatiska läkare in och sa att det var dags för ultraljud och det visade att allt var borta. Vi drog en lättnandens suck och fick åka från sjukhuset kl 17. Jag kände mig som en helt ny människa. Sen i torsdags har jag varit lite tröttare än vanligt, men inte haft ont alls och inte blödit speciellt mycket alls heller. Nu håller vi tummarna för att inga komplikationer tillstöter och att min kropp återhämtar sig snabbt!
Under den senaste veckan har vi träffat mycket personal på gynavdelningen på Gävle sjukhus och jag och Marcus är väldigt överens om att de vi träffade i måndags och tisdags varken var speciellt trevliga eller visade speciellt mycket empati och det kan man ju tycka att de kan göra när de levererar sådana resultat som de gjorde. De vi träffade i torsdags däremot var helt underbara! Vissa människor har verkligen valt rätt yrke!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar