5 månader

För fem månader sedan var jag väldigt omtumlad och chockad, har jag insett så här i efterhand. Jag var nog inte psykiskt redo att bli mamma, det skulle ju vara minst 5½ vecka kvar. Första månaden känns lite som en dimma nu när jag ser tillbaka på den. Didrik sov ju mest och vi försökte anpassa oss till vårt nya liv. Efter årsskiftet var Didrik väldigt ledsen och vi hade ingen aning om varför. Antagligen var det magen och övertrötthet. Vi hade det ganska jobbigt, både jag och Marcus. Trots att Didrik sov bra på nätterna så var
jag så oerhört trött och ibland kände jag mig som världens sämsta mamma för att jag inte kunde trösta mitt eget barn, och Marcus var orolig för både mig och Didrik.

Men sedan vi har fått Didrik att sova mycket mer på dagarna (tack kusin Marie för alla tips!) så känns det som att vi har hittat våra rutiner och fått en väldigt glad och nöjd son. En glad och nöjd bebis = en överlycklig mamma. I början tyckte jag inte att det var roligt att vara hemma, men nu är det det bästa som finns.

Jag älskar att se Didrik utvecklas, jag älskar hans leende, jag älskar hans kramar och pussar, jag älskar hans söta skratt, jag älskar alla hans ljud. 

Jag älskar Didrik över allt annat på denna jord!