Please forgive me

Usch vilket dåligt samvete jag hade efter tisdagens katastrofdag och kväll. Jag var in till båda barnen efter att de hade somnat och sa förlåt. Jag funderade och funderade på vad jag hade kunnat göra annorlunda. Det enda och rätta svaret är så klart att ha mer tålamod med Didrik, men det är svårt när han har sådana där dagar. Jag sov oroligt på natten.

Igår morse när barnen vaknade, lika tidigt som vanligt, så kom Didrik in till mig. Jag sa än en gång förlåt och då sa han Förlåt mamma för att du blev ledsen. Jag älskar dig och så kramade han mig. Genast kändes allt mycket bättre. 

Vi hade en ljusglimt i tisdags. Vi hade en playdate med Asta, Märta och Christoffer. Vi packade in barnen i varsin Cykelvagn och cyklade till Länsmuseet. Utanför där var det pysselstund. Det är ju inte riktigt Didriks grej så han spårade ur ganska snabbt, men barnen hade hur roligt som helst när de sprang omkring. Och jag och Christoffer hann umgås emellan bråken med Didrik.