Lay it all on me

Imorse, efter att jag hade lämnat Didrik tänkte jag skriva ett inlägg här om vilken bar morgon vi hade haft, men det kom annat emellan. Hur som helst så var morgonen väldigt bra. Didrik tittade lite på TV medans han åt frukost. Frukosten gick ned utan några protester. Samma sak med påklädningen. Det höll på att bli bråk om hur vi skulle ta oss till föris, men jag valde att låta honom få åka pulka som han ville, för att jag inte vill förstöra vår mysiga morgon. När vi kom till föris skuttade han in och satte sig i knät på en av fröknarna. Sen vinkade han glatt genom fönstret när jag gick hem.

Åh vilken bra känsla.

Den förbyttes snabbt när jag kom för att hämta honom. Då stod han helt ensam vid cykelstället och såg lite ledsen ut. Det smärtar så i mammahjärtat. Jag frågade varför han stod där helt ensam, då svarade han att han inte ville leka med de andra kompisarna. Det var inte så många andra barn, bara de som är födda 2012 och han brukar inte leka så mycket med dem tror jag utan han leker mer med de yngre barnen.

Precis innan vi skulle gå hem så kom en av pojkarna fram till Didrik och började prata. De stod och pratade ett litet tag. Helt plötsligt kastar Didrik en snökocka (en ganska lös, men ändå) i ansiktet på den här pojken. Helt oprovocerat. Pojken blev så klart jätteledsen, och jag blev så chockad. Inte för att jag tror att Didrik är någon ängel, men det var hemskt att se. Jag berättade direkt för en av fröknarna vad Didrik hade gjort och på henne lät som att det inte var så allvarligt och säkert sådant som händer. Men jag skämdes som aldrig förr. Jag kände mig verkligen som världens sämsta mamma och när vi kom hem brast jag i gråt och satt och grät på soffan. Inte det mest pedagogiska sättet att hantera detta på, men jag kunde verkligen inte hålla tillbaka tårarna. Självklart berättade jag för Didrik varför jag var ledsen och jag tror att han, iallafall för stunden, förstod allvaret i det han hade gjort.

Jag känner mig så misslyckad. Jag förstår inte vad vi har gjort för fel med Didrik. För just nu känns det verkligen som att vi har gjort något fel. Han är verkligen inte snäll just nu och för att inte tala om hur han totalt ignorerar allt vi säger. Vi börjar känns oss ganska maktlösa här hemma. Tror att jag ska försöka prata med någon av fröknarna imorgon och fråga hur han beter sig på föris och om de har några tips på hur vi ska bemöta honom. Och även prata med de om det här att han helst är för sig själv.