Döden är tyvärr en naturlig del av livet, därför tyckte jag och Marcus att det var självklart att Didrik skulle följa med. Dock kollade vi så klart med min gammelmorbror om det var ok.
Didrik skötte sig helt exemplariskt i kyrkan. Han satt still och störde inte alls. Dock mutade vi honom med Festis och ostbågar. Innan vi gick in i kyrkan förklarade vi för honom att man var tvungen att viska och vara lugn i kyrkan. Han tog oss på orden och när folk kom och hälsade innan begravningsgudstjänsten och frågade vad han hette så viskade han Didrik, sötnos.
Efter akten i kyrkan var det begravningsfika. Didrik lättade verkligen upp stämningen. Alla tanter och farbröder berömde både honom och mig och Marcus för att han hade varit så duktig.
Didrik är ju lite för liten för att förstå vas döden är så vi brydde oss inte om att förklara något och han frågade inte helker varför vi var ledsna. Kommer det frågor i efterhand får vi förklara så gott det går. Jag är iallafall glad att han gick följa med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar