Drömmen om ett barn

Jag vet att jag ska vara nöjd med att jag har ett friskt, fantastiskt barn. Men just idag, den 13/1, när Didrik skulle ha blivit storebror, är det svårt att tänka så. Självklart är jag nöjd med honom, men vi skulle ju inte bara vara tre i familjen.

Det har gått 6 månader sen vi fick missfall. Jag trodde inte att jag skulle tycka att det är så jobbigt som jag fortfarande gör. Jag minns att jag sa att jag trodde att den här dagen skulle bli jobbig om jag inte var gravid igen, och precis så är det. Jag tycker att vi gör allt rätt, men ändå så blir det inget. Det är så frustrerande med tanke på hur lätt det har gått de två andra gångerna. De två gångerna har det ju egentligen inte spelat någon roll, då har vi knappt försökt, men nu när det spelar roll, då går det inte. Det känns som att tiden rinner ifrån oss. Ju längre tid som går desto mindre sugen är jag på att börja om med en bebis igen. 

Jag undrar hur vanligt det är att kunna få bara ett barn?! Och hur stor risken är att något blev fel efter missfallet. Jag vet att det bara finns ett sätt att ta reda på det och det är att ringa till Kvinnokliniken på Gävle sjukhus, men jag drar mig för det efter det bemötande jag fick sist.

Just nu lever jag bara i ovisshet och jag hatar det. Jag hatar att inte kunna planera. Jag vill kunna planera in stora saker, som resor, renoveringar, sommaren, jobbet m.m. Men allt sånt är beroende av om vi nånsin kommer bli fler i familjen eller inte. 

JAG HATAR ATT DET BLEV SÅ HÄR!!!