Blame

Idag är det 4 månader sen den där hemska eftermiddagen då vi fick reda på att Didrik inte skulle bli storebror i januari. Tiden har gått väldigt fort, men ändå kommer jag ihåg den där minuten kl 13:32 som att det var igår. Usch vad hemskt det var att ligga där och vänta på beskedet.

Varje månad har jag tänkt att jag ska skriva något om hur det är och hur jag tänker och känner, men det har alltid kommit något emellan. Men nu är det dags.

Jag ska inte säga att jag är glad över att det som hände hände, för jag önskar inte att någon ska behöva gå igenom det vi har gjort, men jag tror ändå att det var bäst att det blev som det blev. Jag tror verkligen inte att vi skulle vara redo att välkomna en till familjemedlem till världen om 2 månader. Jag tror inte att Didrik hade varit redo för att bli storebror. Om Didrik blir storebror någon dag så tror jag att han kommer vara världens bästa, men inte just nu eller inom de närmaste månaderna.

Innan vi fick Didrik så var planen att ha ca 3 år mellan våra barn. Om man kunde önska och påverka så klart, vilket vi ju alla vet att man inte kan. Men i våras så fick jag ett ryck och blev väldigt bebissugen, eller blev jag kanske sugen på allt runt omkring?! Marcus var inte lika säker, men var inte så svårövertalad. Så här i efterhand så var det inte ett så genomtänkt beslut. Jag ångrar väldigt mycket att vi inte höll oss till den ursprungliga planen, då hade vi kanske sluppit gå igenom det här, och kunnat njuta mer av det här året.

Jag tänker fortfarande mycket på missfallet, nästan varje dag. Inte med så mycket sorg utan det bara finns där. I och med att det blev som det blev så fick man ju ett "wake-up-call", på både gott och ont. Jag har tänkt väldigt mycket och är inte alls lika säker på att jag vill ha fler barn längre. Jag känner mig väldigt nöjd med det jag har nu. Men när jag ser på vår familj i framtiden år så finns det två barn, vilket så klart talar för att vi ska försöka få ett till barn. Vi kanske har kommit överens om att gå tillbaka till vår ursprungliga plan, om att ha 3 år mellan barnen. Förståsigpåarna säger ju att 3 år mellan syskon är det ultimata. När man pratar med folk runt omkring sig så säger ju de som har 3 år mellan barnen att det har varit jättebra, de som har mindre säger inte så mycket eller att det har varit väldigt tufft.

Det tog väldigt lång tid innan min kropp återhämtade sig efter missfallet, mycket längre tid än vad läkarna sa var normalt. Det tog mer än 8 veckor innan jag fick tillbaka min mens och då var den väldigt konstig och är fortfarande, och ägglossning har jag visst på mycket konstiga tider. Det kommer nog inte vara det lättaste att bli gravid igen. Och om jag blir det så känns det som att det kommer vara 40 veckors psykisk terror. Som det känns nu kommer jag inte kunna slappna av en sekund. Först gå och oroa sig i typ 18 veckor för att bebisen helt plötsligt ska försvinna och sen oroa sig resten av tiden för att bebisen ska födas alldeles för tidigt. Detta är ännu en av anledningarna till att jag tvivlar lite på om vi faktiskt ska ha fler barn.

Just nu njuter jag till fullo över att bara ha ett barn att överösa med kärlek och att inte behöva gå och oroa mig varje minut. Men självklart kan jag också se fram emot att en dag få se riktig syskonkärlek. Tiden får helt enkelt utvisa hur det blir för oss.