Igår fick jag sovmorgon, men jag klev ändå upp kl 8. Då började OS i Sydkorea på riktigt med damernas skiathlon. Jag engagerade barnen i hejandet och tjejerna var så duktiga att det blev ett OS-guld till Charlotte Kalla.
Vid 10-tiden packade Marcus och Didrik ner skidutrustningen i cykelvagnen och gick till Bomhusbacken. Jag och Love stannade hemma och städade lite, men gick dit lite senare.
Didrik var lite försiktigt i backen till en början, men det släppte efter ett litet tag. Det gäller att peppa honom, då går det att få honom att göra det mesta. Men det blev inte så supermånga åk.
Love hade med sig sin snowracer och det ville Didrik så klart också åka.
Bomhusbacken är ganska lång, men Didrik tvekade inte en sekund utan gick hela vägen upp och åkte helt själv ner. Andra gången följde jag med ända upp och åkte med honom, sjukt kul!
Vi hann med lite fika också.
Didrik träffade en kompis från föris där. De åkte tillsammans ända från toppen. Didrik och Love åkte också en gång tillsammans. Det slutade i en krasch, men de skrattade båda två efteråt.
På eftermiddagen storstädade jag två tredjedelar av huset. Gud så skönt det är när det är gjort.
På kvällen hade vi familjen Rogsberg på besök. Vi pt tacos och tittade på Melodifestivalen. Det var en supermysig kväll. Barnen leker så bra tillsammans och vi vuxna hinner umgås massor.
Didrik somnade i sin biostol vid 21. Vi borde kanske redan då ha förstått att något inte var som det skulle. Det är extremt sällan han somnar bara så där. Och något fel var det. Natten till idag vaknade han med över 40 graders feber. Och har haft där omkring hela dagen. Självklart har deb sjunkit med Alvedon, men när Alvedonen har gått ur kroppen så har febern legat runt 40. Han somnade till och med i soffan mitt på dagen. Det har nog aldrig hänt förut. Men ikväll har han varit lite piggare så får hoppas att det ger med sig relativt snart.
Love däremot har varit pigg som en nötkärna. Han är verkligen ett lite monster aka en ganska normal tvååring. Han är SÅ busig och gör allt han inte får. Han slåss, retas med Didrik, kastar mat och leksaker, spottar och fräser. Och så helt plötsligt är han världens sötaste och snällaste lilla kille som vill sitta i knät och mysa. Livet med en tvååring helt enkelt. Har dock inget minne av att Didrik var så här, men man glömmer ju så snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar