Igår kom dock ett riktigt bakslag, åtminstone för mig. I förrgår kände jag mig lite konstig i magen, men tänkte inte så mycket mer på det. Igår vaknade jag och hade ännu ondare och var väldigt öm. Jag ringde till gynmottagningen och fick komma in nästan direkt. Jag trodde inte att det var något allvarligt så jag åkte dit ensam. Fick tyvärr träffa samma doktor som gav missfallsbeskedet och han är verkligen inte bra. Han gjorde ett ultraljud och såg att jag fortfarande hade lite rester kvar av graviditeten i livmodern. Han var pöser på vad han skulle göra så han kallade in en specialist. In kommer en annan manlig doktor som inte heller är speciellt sympatisk och säger att det blir skrapning, att jag blir inlagd direkt och att den kommer göras på kvällen eller dagen efter beroende på när tid finns nere på operation. Min värsta farhåga hade precis infriats och där sitter jag helt ensam med två osympatiska läkare. Jag blir både, chockad, rädd och ledsen och kan så klart inte hålla tårarna tillbaka. Specialistläkaren visar då en lite mänskligare sida och försöker trösta mig genom att förklara lite bättre vad som kommer hända.
Jag blir inlagd på samma avdelning som förra gången, men den här gången får jag dela rum med två kvinnor. Jag får duscha och sätta på mig sjukhuskläder. Sen sitter jag på min säng och gråter och känner mig ensam, rädd och chokad. Efter ett tag kom en barnmorska och presenterade sig. Hon såg hur jag mådde och satte sig med mig ett tag och tröstade mig och förklarade precis bad som kommer hända.
Marcus och Didrik kommer förbi en snabbis och lämnar lite böcker och tidningar. Eftersom det inte är besökstid kan de inte stanna speciellt länge.
Jag hade fått höra att det tidigast skulle bli skrapning kl 16, eftersom jag var tvungen att vara fastande i minst 6 timmar, men att det antagligen skulle bli mycket senare än så. Men redan kl 15:40 blir jag nedkörd till operationsavdelning. Det var en bit att gå och under den tiden hann jag tänka massa hemska tankar, men så fort jag kom in i operationshuset och blev emottagen av operationsteamet så blev jag helt lugn. De var så himla gulliga och omhändertagande. Gävle sjukhus har ett helt nytt operationshus. Allt såg helt nytt ut och det kändes väldigt high-tech. Sövningen var inte läskig alls, mest spännande.
Jag vaknade upp på uppvaket kl 16:40. Jag mådde jättebra och hade inte ont alls. De var väldigt imponerade över hur pigg jag var. Jag var på uppvaket en timme, en halvtimme mer än vad jag hade behövt eftersom sköterskorna som skulle hämta mig hade rast. På avdelningen fick jag fika, sen fick jag åka hem. Marcus och Didrik kom och hämtade mig 18:40, 3 timmar efter att jag hade blivit hämtad från mitt rum. Så här i efterhand kan jag ju konstatera att jag var rädd och nervös helt i onödan, men det kunde jag ju inte veta innan och det kunde ju ha tillstött komplikationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar